En människa som vann respekt hos alla

Jag har känt Annika sedan min doktorandtid vid Åbo Akademi strax efter millennieskiftet när vi under en tid jobbade i samma forskningsprojekt. Annika var den som peppade mig inför disputationen, diskuterade meningen med läppstift och den tillfredsställelse det kan ge att ha makt över en karonka-gästlista när man, i den stunden, inte har makt över så mycket annat. Hon hade underbar humor och var en viktig person när jag var nyinflyttad i Helsingfors, en av så väldigt få socialpolitiker på det här forskningsfältet. Annika var en av de där människorna som aldrig byte tonläge eller blick oberoende av vem hon talade med. Jag beundrade henne mycket för det. Hon hade stor integritet och enorm kunskap. Vi har setts mindre sedan jag fick barnen, men vi har ibland lunchat och talat om migrationspolitik och mera läppstift, men mest av allt har vi talat om Österbotten, om den österbottniska kvinnans väsen, om lillkalas och storkalas... Det är så totalt obegripligt och orättvist att du är borta, Annika. Sov i ro, finaste du.

Camilla Nordberg